jadensmithtime

Alexs perspektiv

Förvånad att jag faktiskt hade tagit mig till skolan idag gick jag mot cafeterian med Emmett och Amber. De konverserade som vanligt oavbrutet. Men mina hjärna gick på overdrive med ett genensamt ämne, Jaden. Killen som igår försökt kyssa mig. Killen med de absolut vackraste ögonen jag någonsin försvunnit djupt i. Killen som jag igår tänkte låta kyssa mig. Men han var också personen som fört mig, Emmett och Amber närmade varandra. Och inte för vår kärlek till killen, snarare tvärtom. Hur skulle jag kunna berätta för dem? Det fanns ingen chans att jag faktiskt skulle kunna göra det, eller hur? Med tankarna fortfarande pulserande i huvudet nådde vi äntligen fram till matkön.

''Alex'' sa Emmett och viftade en hand framför ansiktet på mig. Jag vaknade upp och skrattade lätt mot honom. ''Din praktik, hur var...''' Emmett slutade tvärt, mitt i meningen, men blicken fast bakom mig. Amber stod också stilla, tyst. Jag vände mig hastigt om just i takt med att se De Tre Musketörerna skrida fram. Fast denna gången var dem inte 3, utan 4. Killen som gick i den plats Jaden brukade gå var lång, muskulös med blont hår och stack ut från de andra som hade brunsvart hårt. Jag tittade ut över resten av cafeterian, allt var tyst. Killen skrockade lätt för sig själv medan han gick fram mot ett av borden. Utan att säga ett ord, reste sig alla som satt på bordet sig upp. De fyra killarna slog sig ner vid bordet och alla verkade komma till liv igen. Det började med viskningar och sedan var allting som vanligt. Kön började gå framåt och vi plockade åt oss mat. Jag skulle precis fråga vad som stod på när Emmett hann före.

''Inte än, inte här. Titta inte på honom.'' mumlade han tyst så knappt jag hörde. Jag följde efter längre in i cafeterian men kunde inte låta bli att slinka in en blick mot honom. Mina andetag stannade upp i en millisekund när jag såg att hans blick redan var på mig. Han mumlade något till de andra och de skrattade högt. Ja, alla utan Jaden. Han gav ett av de fejkade leende jag inte sett de senaste veckorna. Röd i ansiktet för att blivit på kommen tittandes slank jag ner mitt emot Emmett och Amber.

''Nå?'' sa jag med skakig röst.

''Du tittade på honom eller hur?'' Emmetts röst var fortfarande en viskning.

''Vad tror du? Ber du denna tjejen att göra något så gör hon det.'' småskrattade Amber, som var betydligt mer avslappnad än Emmett. Jag skrattade till. Sant.

''Det där är Aiden'' fortsatte Amber. Jag kunde inte låta bli att känna att en rysning pred sig genom hela min kropp när hon sa hans namn. ''Och jag är förvånad över att du inte har två hål i nacken än. Han har inte släppt ögonen från dig sedan du satte dig ner.'' Plötsligt fick jag en klump i magen.

''Vem är killen?'' Det var min tur att viska nu.

''Aiden är son till Russel Thaim. En av det rikaste personerna i Kalifornien. Aiden är skådespelare, precis som din älskade Jaden.'' Hon skrattade till och jag fejkade ett. Om hon bara visste. ''Han fick huvudrollen i en film. Jag trodde inte han skulle komma tillbaka än.'' fortsatte hon.

''Varför är alla rädda för han?'' Frågan var oundviklig.

''Han är inte bara den rikaste, snyggaste, elakaste personen på den här skolan. Han är också rektorns brorson. Det är nästan omöjligt att få han relegerad från skolan. Tro mig dem försökte förra året.''

''Varför stirrar han på mig?'' Emmett satt med huvudet ner och sa inte ett ljud så Amber fortsatte.

''Antagligen för att du är med Emmett. Han vet något om Emmett som annars bara jag vet.'' Jag kastade en frågande blick på Emmett men såg bara hans blonda hår. Men som om han kände Ambers blick på honom nickade han. Och om jag sa att jag blev förbluffad om vad Amber berättade skulle det fortfarande vara en underskattning.

 

*

Efter att fått en lapp av rektorn att ta mig till hans kontor under matematiken, gick jag längst korridoren. Eftersom alla har lektion, och ingen är tillåten i korridoren utan lapp var den folktom. Jag lät min hand glida över de blåa skåpen på min vänstra sida medan jag andades in tystheten. På grund av den tystnad som skulle ligga blev jag förvånad när jag plötsligt hörde röster innan jag skulle svänga runt hörnet. Jag stannade upp och lät mina öron avgöra vem det var jag skulle möta.

''Vem har du berättat för?'' rösten ekade korridoren. Den var arg. Ilsken. Den var Aidens. Inget svar hördes. Tveksam vad jag skulle göra stod jag kvar.

''Har du tappat tal förmågan?'' sa Aiden ännu en gång. Det måste hänt något som inte ett öra kan uppfatta för helt plötsligt började människorna bakom hörnet skratta. Jag kunde peka ut vem skrattet var i en folkmassa. Jaden.

''Låt mig bara gå'' mitt andetag sattes kort och jag kände hur mina ben blev lika svaga som rösten som gav ifrån sig orden. Men i nästa sekund var de dubbelt så starka. Emmett. Emmett och Aiden och helt plötsligt förstod jag hela scenariot. Vad Aiden var så rädd för att Emmett skulle berätta. Jag kunde inte längre hejda mina ben som redan hade satt fart framåt. Synen jag fick se visste jag skulle jaga mig i minnet långtid. Emmett var intryckt i ett hörn, omringad av De Tre Musketörerna och med Aiden rakt framför sig. Men han såg stark ut, inte svag som hans röst lät innan. Emmett såg alltid stark ut, han var muskulös. De måste ha hört mina steg för de svängde runt.

''Lite orättvist eller hur?'' hörde jag mig själv säga. ''Fyra mot en?'' Jag skrockade till. ''Eller det kanske är det enda sättet för er att vinna? Jag såg Emmett pressa ner ett leende medan jag stolt visade upp mitt.

''Alex, eller hur?'' Aiden tog ett steg fram. Om jag kände ett obehag vägrade jag visa det nu. ''Dig har jag hört talas om...'' sa han medan han slank en blick mot Jaden. Jaden som stod fast frusen.

''Bara dåligt hoppas jag'' Sa jag och tog ett steg framåt.

''Tro mig, det var det.'' hånlog han. Moises och Mateo skrattade men Jaden var fortfarande tyst.

''Vad var de du sa Jaden? Något med att du har slavat och trånat efter honom nu i två veckor.'' Skrattet fortsatte och jag kände hur ilskan inom mig bubblade, kokade upp. Aiden cirkulerade nu runt mig. Som en haj. Hotfullt som han bar all makt på sina axlar.

''Din mamma kanske inte hann lära dig bättre'' Han hade funnit min svaghet och han utnyttjade den och jag lät mig själv bli utnyttjad. Men när ilskan gjorde allt svart för mig, när jag hoppade på honom var han redan beredd. Jag fick endast in en spark rakt i magen innan jag själv landade tungt på marken. Det var som all luft inom mig försvann då jag landade pladask på min rygg. Men ilskan bedövade smärtan och jag var snabbt uppe på ben igen. Min högerkrok svek mig inte och han ylade av smärta när jag träffade hans näsben perfekt. Men ögonblicket var förbi när vi hörde en röst eka i ren ilska i korridoren.

''Ms.Morales. Mrs.Thaim. Mitt kontor NU.'' ropade rektorn hotfullt.

 

---

Hoppsan hejsan. Jag tycker det är så roligt att skriva om Aiden, yay!

Och jag vet att jag lovade karaktärer i detta kapitel men de passade inte riktigt in. Och har fått massa nya mail också måste läsa igenom alla. Men nu längre är det slut och jag skall välja två stycken ikväll.

 

Vad tycker ni om Aiden? Vad är det han är rädd att Emmett skall berätta? TALK TO ME LOVES.