jadensmithtime

I detta kapitel kommer en flicka vid namn Felicite presenteras, hon är en vinnare av karaktärstävlingen men hennes riktiga namn är Fanny.  Hon är mailad, så om ditt namn också är Fanny så är det du beroende på om du har fått ett mail eller ej :) Jag har valt ut två andra också, Saga och Kristine. Men när era namn kommer in är ännu inte bestämt.

Glöm inte att kommentera i slutet av kapitlet, detta är en rätt lång sådan. Thank you Jadenators!

---

 

Alex perspektiv

''Ms.Morales. Kan du vara snäll och informera mig om vad som hände ute i korridoren?'' Rektorns röst var skarp och hans ansikte lyste av ren ilska.

''Jag...Han...'' Jag fick inte fram något. Jag hörde Aiden småskratta bredvid mig och jag klamrade fast mina händer för att inte slå honom igen. Han satt med papper över näsan, papper som var röd fläckigt av blod. ''Aiden hade Emmett uppressad mot väggen och jag försökte stoppa det.'' sa jag med min samlade kraft. När jag nämnde Emmetts namn förändrades rektorns ansiktsuttryck och han tittade besviket på Aiden.

''Aiden, du kan gå nu.'' sa han. Aiden flinade mot mig när han reste sig upp och gick förbi mig. Jag reste mig i demonstration.

''Tänker ni bara låta han gå? Om det är någon som borde få gå är det ju jag.'' ropade jag ilsket.

''Ms. Morales, sätt dig ner'' Jag hörde dörren stängas och vi var ensamna. Jag korsade armarna framför bröstet och frustade tungt.

''Jag kallade dig hit innan allt detta för att jag ville belöna dig för att visat att din förra lärare, Mr.Scott trodde fel om dig. Han trodde att du var bortom räddning och jag ville berätta att han hade fel.'' Jag pressade ner ett leende. Tro mig, jag ville visa han annorlunda också. ''Men.'' Alltid ett men, leendet försvann lika snabbt som det uppkom och jag tittade upp på rektorn. ''Tro inte att detta beteende går förbi. Jag kan inte göra något åt Aiden om inte Emmett kommer till mig om det eftersom jag inte såg något. Men, när det gäller dig Alex så har jag inget annat val än att ge dig kvarsittning.''

 

*

 

''Kvarsittning? För hur länge?'' frågade Emmett oroande när vi gick ut ur skolan.

''Hela veckan'' svarade jag bittert. Solen bländade som vanligt när vi trädde ut efter en allt för lång skoldag. I min ögonvrå såg jag hur Jaden sa hej då till sina vänner och försvann ur synhåll bakom skolan. ''Jag tror att jag går hem, det är så fint väder.'' Amber och Emmett mumlade ett hej då i deras gång och jag små joggade för att hinna ikapp Jaden. Skolgården började tömmas på folk eftersom skolbussarna snabbt fylldes på. Runt krönet såg jag Jaden gå ensam och jag snabbade på mina steg så jag hann upp till honom. Med en smäll tryckte jag upp honom mot tegelväggen och han tittade chockerat på mig. Med båda mina händer på hans bröst höll jag honom tätt mot väggen.

''Vad är ditt problem?'' föste han ur sig lika förvånat som förbannad. Han försökte vränga sig ur greppet men jag hade hela min vikt framhävd i händerna vilket gav mig ett stort övertag.

''Vad mitt problem är? Det är inte jag som går runt och mobbar folk.'' skrek jag tillbaka. Ytterst förbannad och det hördes på min röst.

''Du vet ingenting'' svarade han lugnt men fortfarande argt.

''Antagligen inte. Jag visste att du var en bitchigt rikemansbarn men jag trodde då fanimej inte att du var en jävla mobbare.'' Alla ord gled ur mig och jag hann inte tänka på mina ordval.

''Är det var du tror om mig?''

''Jag vet inte vad jag tror om dig.'' svarade jag ärligt och puttade till hans bröstkorg lätt innan jag släppte ner mina händer. ''Jag förstår mig inte på dig.'' Han suckade tungt.

''Varför bryr du dig ens?''

''Om dig? Jag vet inte. Jag börjar bry mig mindre. Om Emmett? Han är en av de enda vännerna jag har här....''

''Vän?'' frågade han misstänksamt.

''Ja, vän.'' Han verkade tänka på något och jag lät sekunder falla i tystnad. ''Vet du ens varför dem gick på honom?'' Han skakade på huvudet.

''Aiden berättade ingenting bara att Emmett visste något som kunde få Aiden i trubbel.'' Jag fann mig själv skrattandes och Jaden tittade frågande på mig.

''Du är så ovetande att det är skrattretande.''

''Du känner inte mig'' sa han och tog ett steg fram. Jag vägrades att skrämmas bort så jag gjorde detsamma, med en halv meter mellan våran ansikten sa jag.

''Visa mig då.''

 

*

 

Jag hade ingen aning vad han ville ha fram igenom att dra mig hela vägen till hans hus. Men tillbaka där igen kunde jag inte sluta tänka på allt som hänt dagen innan. Även fast spillrorna från glaset låg kvar så kunde jag inte gå förbi utan att slinka en blick in. Jaden flinade när han såg mig och jag kände hur mina kinder hettade till och jag slog han lätt på armen. Han gav ifrån sig ett lätt skratt men jag fortsatte att följa efter honom i alla fall. Han ledde mig igenom hans slott till hus till den helt motsatta sidan än dörren och det var då jag förstod att jag skulle få se hans rum. Tanken skapade välkomnande känslor i min mage som jag försökte låta bli att reagera på. Han steg i det rum som jag aldrig skulle tro var Jadens över huvudtaget. Det såg ut som vilket tonårsrum som helst, förutom att möblerna säkerligen inte var handlade från IKEA utan mer specialdesignade från Gucci om de nu höll på med sådant. Väggarna var ljusa, i någon äggvit färg. Rummet i sig var elegant men kläderna som tänkte både stolar, säng och golv gjorde de mindre graciöst.

''Förlåt för röran, trodde inte att någon skulle komma hit.'' sa han en aning generat och jag gladde mig över att han inte kom till mitt hotellrum som säkerligen var tusen gånger stökigare. Jag satte mig ner i den fåtölj som underligt nog var klädfri men Jaden stod vid sängen.

''Nå?'' frågade jag och lade mitt högra ben över de andra. Han skrattade till och satte sig ner på sängkanten med knäna mot mig.

''Okej.'' sa han och slog ut med sina händer. ''Ehm. Mitt namn är Jaden Christopher Syre Smith. Jag är född 8 Juli 1998 här i Los Angeles. Jag började med skådespeleri när jag var 6 år. Min favorit färg är svart och röd. Jag har två syskon, Willow och Trey. Förutom Moises och Mateo är Justin Bieber en av mina närmsta vänner.'' Jag tittade misstroget på honom.

''De där hade jag kunnat googla på.'' Det fick honom att skratta. ''Vem är du egentligen?'' Han tittade på mig och tycktes tänka på någonting innan han reste sig upp. Han gick förbi mig och böjde sig ner vid väggen. Öppnade någons slags hemlig lucka och tog upp en låda. Han drog handen över översidan och skrapade bort dammet som lagt sig på den. Han reste sig upp igen, gick fram till mig och gav den till mig. Han satte sig på fåtölj armen och jag tittade ner på lådan. Det var vanlig trälåda.

''Öppna den.'' Jag andades in och gjorde som jag blev tillsagd. I lådan låg foton och flera brev.

''Vad är det här?'' frågade jag och lät min hand glida ner i lådan och tog upp ett av fotografierna. Tjejen i fotografiet hade blont hår med stora blandfärgade ögon, som verkade skifta i från grå, till blå, till grön. Jag kunde inte hjälpa att känna ett avund till flickan i bilden. Hon var så vacker.

''Detta är anledningen varför jag inte bara kan bryta med Aiden.'' sa han och tog fotot ur min hand.

''Detta är Felicite.'' Han log när han sa hennes namn vilket inte lättade trycket i magen alls. Jag var så fokuserad på mig själv att jag inte hann se de tårar som bildades upp i Jadens ögon, som han snabbt skrubbade bort.

''Vill du berätta om henne?'' frågade jag mjukt. Ville inte trycka på fel knappar.

''En annan gång'' svarade han. ''Det är något annat jag vill göra först.'' sa han. Han greppade tag i mina händer och drog mig upp ur fåtöljen. Jag hörde honom mumla något i stil med. What the hell innan jag kände hans starka samt mjuka läppar mot mina. Efter chocken lagt sig och min hjärna förstod vad som höll på kunde jag långsamt börja kyssa tillbaka. Jag var övertygad om att just nu om någon tog en närmare titt bakom mina stängda ögon skulle de se de fyrverkerierna som utlöste. Jag lät min hand landa på hans bakhuvud medan han lade sin på min höft för att dra mig närmare. När vi båda slutade för att få ordentligt med luft var våra läppar både röda och en aning svullna.

''Du sa att din bästa vän var Justin Bieber. Namnet känns bekant, går han på vår skola?'' frågade jag. Jaden brast ut i skratt och jag tvingades med. Och jag visste att jag inte kunde få nog av det skrattet.

---

Jag uppskattar ALL feedback ni någonsin skulle kunna ge!