jadensmithtime

Detta är ett väldigt långt kapitel, men jag har satt ihop och skrivit om 2 kapitel för jag vill ha in Jaden i novellen snart, precis som ni. Tack för att ni har gett mig besöksrekord. 200 unika besökare. :D Kommentera gärna! Betyder hur mycket som helst.

 

---

KAPITEL 2 - REASONS WHY

Jag slängde igen dörren till bilen som var fullproppad med saker och satte på musik i min hörlurar. Jag visste att jag inte skulle vara tillbaka här på ett tag. Jag tog ett sista titt på huset innan pappa startade motorn och körde iväg.

 

''Luis här, var vänlig nog att släppa in mig.'' sa Mr.Scott med ett flin. Jag kände ilskan i min kropp långsamt bubbla upp men gav ett falsk leende åt honom ändå.

''Sätt dig ner'' sa pappa argt. Jag satte mig ner vid bordskanten så jag hade dem på varsin sida av mig. Pappa höll en lapp i ett stadigt grepp i sina händer. Pappret hade två veck vilket betydde att den hade blivit vikt tre gånger. Pappret hade en färg som en gul tröja får när den har blivit tvättad alldeles för många gånger. Jag visste redan då var som höll på att ske. Pappa var inte såhär arg för att jag hade skolkat den senaste veckan och det var inte heller därför Mr.Scott var här. En sådan lapp blev hemskickad till Jeremys bror en gång. Jag svalde och försökte undgå pappas ilskna och Mr.Scotts besvikna blickar. Mr.Scott hade äntligen fått sin vilja igenom. Jag hade precis blivit relegerad.

''Relegerad?'' pep Chelsea med förvånad röst. Efter jag berättat allt om gårdagens händelse i detalj för Chelsea och Jeremy.

''Tydligen vill det inte ha kvar elever som skolkar och endast har ett B och resten F.'' skrattade jag och försökte dölja alla känslor som jag egentligen hade inom mig.

''Vad sa din pappa?'' frågade Jeremy medan han dribblade runt med basketbollen.

''Det är just det. Han har inte pratat med mig på två dagar nu.'' Vilket var sant. När Mr.Scott hade lämnat huset var det som pappa också hade gjort det. Varje gång jag pratade med honom var det som hans öron stängdes av och varje gång jag försökte få hans uppmärksamhet var det som om jag var osynlig. Jag drog basketbollen ur händerna på Jeremy och gjorde en lay-up. Försökte fokusera vad det jag skulle bli tvungen att berätta här näst. Jag visste inte vem som skulle bli mest besviken. Jag fångade upp bollen innan den hann landa igen. Jag lyfte inte ögonen och snurrade snabbt på bollen i mina händer.

''En producent har köpt pappas manus.'' sa jag och vågade titta upp. Chelsea lyste upp och Jeremy log stort.

''Betyder det att det bara är du och Julian som kommer bo i huset under 6 månader?'' frågade Jeremy och log busigt.

''Inte direkt'' svarade jag.''Julian tar ju studenten om några dagar.''

''Ska han åka med?'' sa Chelsea och lyste upp ännu mer. ''Dessa månader kommer bli dem bästa någonsin, bara den här snön försvinner någon gång.'' Jag tittade ännu en gång ner mot basketbollen. Rädd för att se deras reaktion.

''Ja det ska han. Men pappa tar med mig med.''

 

I Los Angeles

Jag släppte väskan som föll i golvet med en smäll medan jag föll i dubbelsängen. Gary hade varit vänlig nog att fixa varsitt rum på hotellet nära filminspelningen. Vilket inte gjorde det minsta för mig. Jag hade ingen lust med att dela rum med pappa eller Julian i 6 månader framöver. Jag drog kudden över huvudet och försökte glömma pappas nöjda min när han berättade att jag skulle få gå i skola här. Äntligen tillbaka i Los Angeles, och är tvungen att gå i skola. Mitt liv gick endast nedför. Men vad hade jag förväntat mig? Att pappa skulle låta mig vara här i 6 månader utan skola. Jag skrattade lätt för mig själv. Dream on. Vår familj åkte alltid till Los Angeles på semester då pappa blev alldeles för trött på det dåliga vädret i Wallington.

Jag var för pigg för att somna, men alldeles för trött för att packa upp min väska bestämde jag mig för att se mig runt. Jag smsade pappa och fick snabbt ett snart: gå inte långt ifrån hotellet. Du har fortfarande utegångsförbud. Med ett flin tog jag på mig mina skor och var glad över att jag hade en pappa som inte hade någon aning om vad utegångsförbud betydde. Kanske för han aldrig behövt använda det innan. Hissen tog mig från den tjugofjärde våningen till entrén. Väl ute möttes jag av den solen som aldrig tycktes sluta skina på den här sidan av landet. Jag drog på mig mina solglasögon och gick med strömmen. Det är konstigt hur alla ser kända ur här och som jag visste kunde alla vara det. Det sista jag är insatt i är kändiskapet. Allting som har med det och göra känns endast falskt. Svetten rann från nacken innanför tröjan ner längst ryggraden och jag hoppades att den inte lämnade något märke på tröjan. Halvt yr på grund av att jag var ovan vid den heta värmen och fuktiga luften nådde jag en basketbollplan. Till min förtjusning verkade den vara tom och jag gick en igenom gallerdörren som knarrade vid minsta beröring. Precis nedanför basketkorgen låg en basketboll. Jag tittade mig ännu en gång runt omkring men stället var lika öde som förut. Jag gick fram och plockade upp bollen. Sköt en ett skott som gick rakt i utan att nudda någonting annat än nätet. Jag började slappna av och slutade oroa mig över var jag egentligen var. Jag satte ihop håret i en tofs och en sprang till korgen för en lay-up. Samtidigt som jag landade mjukt på marken igen hörde jag dörren knarra. Jag vände mig om i en hast och stirrade rakt in i ett par ögon. Jag hörde basketbollen studsa bakom mig till den tillslut rullade fram till stängslet och stannade. Bakom dem gröna ögonen som tillhörde en kille stod en tjej. Hennes blick var inte lika avslappnad som killens och gav mig en ilning längst ryggraden. Killen började gå mot mig tätt följt av tjejen. Jag stod förstelnad kvar för mina ben svek mig och vägrade att lyda mig. Jag ville gå därifrån men jag kunde inte. Jag var inte rädd men jag kände ett stort obehag. Kanske borde jag vara rädd? Killen stannade framför mig medan tjejen gick förbi. Jag vågade inte med att titta vart hon gick rädd att killen skulle nita till mig ifall jag böjde blicken från honom. Bakom mig hörde jag basketbollen studsa igen och jag antog att det var tjejens förtjänst. Hennes steg kom närmare ännu en gång och hon stannade bredvid honom. Jag vågade knappt andas.

''Du måste vara ny här?'' frågade killen. Direkt när han pratade hade jag lust att skratta. Rösten stämde inte alls till med kroppen. Hans kropp var muskulös. Hans ansikte blev snyggare för varje gång man tittade på den. Men hans röst? Den var svag. Han tittade på mig i väntan på svar medan jag försökte dölja ett flin. Det var ju trots allt två mot en. Jag nickade. Jag såg han lyfta sin högra hand och var beredd på att få ett slag. Men han överraskade mig ännu en gång och sträckte fram handen som i en hälsning. Jag fångade upp den och skakade den.

''Alex'' sa jag tydligt.

''Emmett'' svarade han. ''Ursäkta denna arga dam men detta är Amber'' Hon gjorde en grimas åt honom och sträckte sedan ut sin hand mot mig. Jag skakade den precis som Emmetts.

''Du borde inte vistas här ute själv'' sa hon och hennes röst kom inte till någon större överraskning. Den var stark. Hon hoppade upp och sköt basketbollen vilket fick hennes röda hår att fladdra fritt i vinden. Bollen åkte först på plankan sedan rakt ner i korgen.

''Min vän här har rätt. Det kunde varit värre personer än oss som kom.'' Utan vidare förklaring sprang han efter bollen. Jag stod kvar tills jag hörde hans röst igen.

''Tror du klarar 2 mot 1?'' jag vände mig om och Emmett stod bredvid Amber och flinade.

''Game on'' svarade jag säkrade den här gången och min ben lät mig äntligen gå framåt.

 *

Jag hoppade ut duschen och kände mig som en ny människa. All svett från tidigare var borta och jag andades in lukten av rosor från mitt hår. Jag snorde en handduk runt mig och trippade ut ifrån badrummet. Jag stod framför den ouppackade väskan och ångrade att jag inte gjort detta innan. Jag zippade upp den och tittade på det prydligt nedlagda kläderna. Den enda delen av mig som fortfarande kändes som mamma.  Jag tog upp underkläder och slank smidigt i dem. Jag lät händerna dyka ner i väskan i letande efter något som jag kunde ha på mig. Klockan hade gått mot senare timmar och solen lät sig långsamt glida ner mot horisonten. Men det var några timmar kvar tills den försvann helt. Jag drog upp ett bar jeansshorts, ett vitt linne och en cardigan. Jag satte på mig allt utan koftan och gick tillbaka in i badrummet. Jag hade precis börjat borsta håret när jag hörde en knackning på dörren. Jag gick ut från badrummet och tittade ut genom kikhålet. Jag log medan jag öppnade dörren. Julian smet in igenom dörren innan den var öppen helt.

’’Vart har du varit så länge?’’ frågade han och slängde sig i sängen. ’’Jag har knackat på tusen gånger’’ han suckade och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Han tog en titt på mig. Han tittade ordentligt den här gången. Sedan vek han av blicken till det svettiga kläderna på golvet.

’’Vi är i LA, och det första du gör är att spela basket?’’ Killen kände mig alldeles för väl. Det var nästan läskigt.

’’Jag träffade faktiskt nya människor också’’ jag lade ifrån mig borsten och satte mig vid änden av sängen. Det lyckades få hans uppmärksamhet.

’’Någon snygg?’’ han log flirtigt. Jag slängde koftan som låg på kanten på honom. Men killen har reflexer. Han fångade den med en hand precis innan den han träffa ansiktet.

’’Ibland undrar jag om vi verkligen är syskon.’’ Han skrattade och gjorde en grimas åt mig.

’’Ibland? Jag undrar det hela tiden.’’ svarade han. Och så utbrast den dagliga dosen av en Morales kuddkrig.